Vilket skitväder det är idag! Eller iallafall just nu. Eller kanske är det jättebra med gråmulet snö/regnväder, för då känns det så OK att bara göra ingenting! För det är vad jag gör just nu, ingenting.....

Men jag har jobbat mina 4 timmar och jag var extra duktig idag, iallafall om jag får säga det själv, och det får jag ju! Jag promenerade både till och från jobbet, skönt på morgonen straxt efter 7, mindre skönt på hemfärden då det kom ner något blask från himmelen.

Vilken tur för mej att jag kunde gå hem och lägga mej i ett varmt bad, dricka varmt te, slösurfa och spela lite Wordfeud. Just nu känns det som om jag kan stå ut med att bara jobba halvtid. Faktiskt är det nog så att jag inte är riktigt redo för mer än, även om jag själv trodde det. Jag var ganska trött efter förra veckans komigångattjobba vecka!!

Helgen har därför varit till för vila och återhämtning, lite basketspelande har jag hunnit med att titta på, lite god mat och dryck har förgyllt kvällarna och så har jag även hunnit med att leka lite med Iphonekameran och laddat ner ett program för att redigera bilder. Mycket Roligt!! Så roligt så jag vill ha en riktig systemkamera och lära mej massor om fotografering. Det tror jag skulle kunna bli min "grej". Så om någon har en slant över så önskar jag mej en kamera .

Bara för att........

   
Fin solnedgång och ännu finar Emma!             
 

Nu får jag nog snart sluta att oroa mej för en det ena, en det andra! Men det kanske är något som inte bara går över av sig självt?

Det kan tänkas att det har lite med mitt kontrollbehov att göra.   Jag oroar mej för hur det går för Ida i Norge, men hon klarar nog det alldeles galant utan sin tjatiga mamma! Oroar mej för hur det går för Karin i Halmstad, men egentligen vet jag att det går jättebra, utan hennes tjatiga mamma!  Och så lilla Emma, hon slipper tyvärr inte undan från sin tjatiga mamma, men hon säger iallafall ifrån. SLUTA tjata mamma, jag fixar det här! 

Det som oroar mej mer är givetvis min egen hälsa, och hur det ska bli i framtiden, eller om en stund, eller i morgon. Det gnager ett stor hål i hjärnan att tänka på det. Men det är väl oundvikligt, jag lever ju med det här varje dag, varje vaken minut. Men jag måste lära mej att inte tänka på det, undrar bara hur man ska komma dit, när jag hela tiden på ett eller annat sätt blir påmind om att den här ovännen finns i kroppen och kommer finnas där för evigt!1??? Ja ja!

Googlade runt lite kring ämnet oro, och fann några kloka ord av Dalai Lama: ( han har en hel hög med kloka ord)

”Om det finns en lösning på ett problem, är det onödigt att oroa sig. 
Om det inte finns nån lösning på problemet, är det meningslöst att oroa sig." 

Hmmm, han kan ha kommit på något där den gode Dalai!! Jag ska sova lite på saken...... zzzz zzzzz zzzzz zz  

Det rullar ju på fint det här! 

Jag tar mej upp på morgonen, och jag jobbar mina 4? timmar, tar en promenad hem, och sen har jag massa med tid över!

Men det är där, just där, det händer.

Så fort jag kommer hem och fått av mej tjänstekläderna så kommer tröttheten som ett brev på posten. Trött av vad? Jobba 4 timmar? Eller för att jag har vant mej vid att inte gå ur sängen innan klockan 12 om dagarna, eller är jag inte redo för jobb än?  Ja om detta tvista det lärda.

Det funkar ju iallafall inte att jag går och vilar en massa timmar efter jobbet, för då sover jag ju ännu sämre än jag redan gör. Balansgången är svår, det där med att vila lagom. Hur gör man det?

Istället för att vila idag så åkte vi och gjorde lite ärenden och tog oss en fika. Jag har ätit årets första semla, såååå goooott, och så onyttigt. Så ska det va, då smakar det som bäst!

Nu blir det tack och godnatt, och klockan blev visst för mycket ikväll igen, spelar visst ingen roll hur trött jag är, sova kan ju va farligt!!!

   Dagens MUMS!!!!

Så var både första och andra dagen på jobbet avklarade!

Ja, det gick bra, men att kliva ur sängen så tidigt på morgonen är INTE min grej. Inte heller blir det lättare nu när jag köpt mej ett nytt, fluffigt stort härligt täcke som bara säger "ligg kvar här".

Det är ju inte heller riktigt min grej att bara jobba halvtid, så trots att jag bara varit där i två dagar så börjar jag redan fundera på om det inte skulle vara bättre att jobba 100%?? Men nej! Jag ska inte, ska inte ens tänka i dom banorna, inte än iallafall.

Dessutom har jag en inre oro, en oro som jag tror handlar om att jag inte vet hur morgondagen kommer att se ut. För trots att jag har mått skapligt ett tag nu så ligger den där dj*la SLE´n där o lurar hela tiden och påminner mej om sin existens. "Ta inte ut för mycket glädje i förskott" så sa läkaren när jag fick min förra behandling, vi kan ännu inte utvärdera om den nya medicinen hjälper. Och nej! Jag tar verkligen inte ut någon seger i förskott, men det är lite jobbigt att hela tiden oroa sig för morgondagen och framtiden. Jag måste lära mej att bara ta en dag i taget. Tycker jag tjatar om det jämt, men det är lättare att säga än att göra. I vilket fall som helst så ska det införas nya rutiner i min vardag, vilket till att börja med blir promenader till eller ifrån jobbet eller i bästa fall går jag i båda färdriktningarna. Idag blev det från jobbet, hem och byta om, och sen en långpromenad till i det fina vädret! Tjolahopp!!!

     En annan promenad!!

I morgon är det dax!

Tjänstekläderna framplockade, provade, strukna och rollade (katthår). Så nu är jag redo att göra några timmar i statens tjänst! 

Redo och redo vet jag egentligen inte, jag mår mycket bättre än på väldigt länge, men det är inte 100% OK!

Har liiite för ont i leder och kropp i dag för att det ska kännas riktigt bra. Men det måste gå, jag gör iallafall ett försök i morgon, och det blir bara på 50%. Sen har jag lovt mej själv, att går det inte så får jag inte pressa mej en gång till och inte lyssna på min egen kropp, OCH kanske även lyssna på dom människor runtomkring mej som står mej närmast, känner mej bäst och bryr sig mest. Det löftet kan ju inte va så väldigt svårt att hålla kan man ju tycka.

Nu har jag desutom ytterligare ett barn mindre hemma som kan hålla koll på sin mamma. Min "lilla" Ida har åkt till Norge för att leta jobb, hoppas nu det går bra för dej min unge efter det lilla missödet i början på resan!!

Förövrigt har den här dagen varit en av den här vinterns vackraste, äntligen lite vitt (om än väldigt lite) på marken, strålande sol och någon minusgrad! En härlig promenad i solen avslutades med en underbart god middag hos mor och far, rådjursgryta med mycket kantareller och lingonsylt, och efterrätt med blåbär, glass och grädde. Det fina i kråksången är ju att jag själv tagit hem det mesta själv från skogen. Det är lycka och livsnjutning!!!  

             Vacker solnedgång vid Gamlebyviken!!!

Hade bokat ett svintidigt tåg till Linköping för att pappa inte var så sugen på att köra i ottan, men det visade sig snart att stormen Emil och SJ hade samma åsikt som pappa! Inte köra när det blåser lite . Men tydligen så är buss det bästa att sitta i när stormen yr, eller jag vet inte, men det blev iallafall det färdmedlet som tog mej till Linköping och min fjärde behandling. Lite oroad för hur det skulle gå den här gången med tanke på dom tre första behandlingarna med yrsel, illamående, feber och otäck minnesförlust.

Tyvärr är jag så svårstucken i mina sönderstuckna armar, så innan min underbara sköterska fick dit den dj*la nålen så brast lite blodkärl, så jag är så där lagom blå, gul, grön, svart om armarna.

Men väl på plats så droppade droppet på så fint, och det enda som egentligen hände var en enorm trötthet, och högt blodtryck, allmänt matt men annars rätt OK faktisk. Jag fick ligga kvar ett par timmar för observation, och för att jag skulle träffa läkaren för att få lite kortisonsprutor i båda axlarna. Vänjer mej INTE!!! Jag kan rätt så mycket vackra ord när sprutorna sätts, inte bara AJ!

Men behövde iallafall inte stanna över natt, så när stormen dragit vidare så kunde jag ta ett tåg hem igen. Ska tillbaka för nästa omgång i slutet av januari, och hoppas sen på att behandlingen flyttas hem till Västervik så jag slipper resorna, det skulle kännas lite enklare!

Väl hemma igen, med enorm trötthet och värkande kropp, mest armarna då, så ner i soffan med två godingar på magen, kloka katter som fattar när man inte känner sig helt OK!!!

Det verkar lite som om alla pratar om Nytt år och nya möjligheter! Jag tänker iallafall ta en dag i taget, och se varje dag som en ny möjlighet!

Kommer inte avge något nyårslöfte som jag ändå inte kan hålla, men jag har lite önskningar nu på det nya året. 

För det första, och viktigaste, att mina nära och kära får må bra, och att det kommer att gå fortsatt bra för mina tjejer. Karin åker tillbaka till Halmstad imorgon efter en sväng hemma här hos oss.

Ida har för avsikt att åka till Norge på Lördag för att leta jobb. Önskar henne lycka till, och hoppas det går bra. ( hur nu jag ska klara mej utan henne) och så hoppas jag att det går fortsatt bra för Emma med skolan och basketen.

Sen önskar jag att jag kan få ta med mej dom sista dagarna i 2011 in i 2012, då jag känt att jag mått bättre än på länge. Törs nästan inte tro på det riktigt än, men kanske, kanske börjar den nya medicineringen att göra någon nytta, även om det finns dumvärk kvar i kroppen som behöver lite kortisonsprutor mellan varven.. Men som sagt en dag i taget, och CARPE DIEM som det heter  . På onsdag får jag min fjärde behandling och på måndag är det tänkt att jag ska börja jobba på 50%. Håller alla tummar för att det ska gå som jag vill!

Nu ska jag njuta av dom sista dagarna hemma innan allvaret börjar på måndag. Hoppas komma ut något mer i naturen på lite Geocaching med goda vänner, vilket var fallet idag. En alldeles underbar dag förövrigt!

Det blev lite klättrande innan vi fann skatten, men det var det värt!!      

Bjöd in mor o far på middag dagen innan Nyårsafton, och Mumsfilibabba va gott det blev  . Lätt att det kommer göras flera gånger!

För fyra (om man äter lagom)

1 fläskfilé

6 soltorkade tomater

1/2 kruka basilika

50 g färsk parmesanost

1 pressad vitlöksklyfta

salt, peppar

4 skivor parmaskinka eller så går det lika bra med bacon....

Balsamsås:

2dl grädde

2 msk balsamvinäger

1 msk kycklingfond

1 pressad vitlöksklyfta

salt, peppar

Ugnen på 225 grader. Putsa filén och gör ett snitt längs hela filén, banka ut ngt. Grovhacka tomaterna, basilikan och riv osten, blanda allt tillsammans med vitlöken och lägg sedan allt i snittet. Salta och peppra. Linda om den skinka som Du valt. Bryn filén runt om och sen in i ugnen ca 20-25 min eller till en termometer visar ca 70 grader.

Blanda under tiden alla ingredienser till såsen i en kastrull och låt koka ihop några minuter.

Skiva upp filén och häll såsen över. Vi hade pressad potatis till, enkelt och gott. 

  Erkänner att vi gjorde ganska mycket mer sås!!!!! Mums!!!