Hade bokat ett svintidigt tåg till Linköping för att pappa inte var så sugen på att köra i ottan, men det visade sig snart att stormen Emil och SJ hade samma åsikt som pappa! Inte köra när det blåser lite . Men tydligen så är buss det bästa att sitta i när stormen yr, eller jag vet inte, men det blev iallafall det färdmedlet som tog mej till Linköping och min fjärde behandling. Lite oroad för hur det skulle gå den här gången med tanke på dom tre första behandlingarna med yrsel, illamående, feber och otäck minnesförlust.

Tyvärr är jag så svårstucken i mina sönderstuckna armar, så innan min underbara sköterska fick dit den dj*la nålen så brast lite blodkärl, så jag är så där lagom blå, gul, grön, svart om armarna.

Men väl på plats så droppade droppet på så fint, och det enda som egentligen hände var en enorm trötthet, och högt blodtryck, allmänt matt men annars rätt OK faktisk. Jag fick ligga kvar ett par timmar för observation, och för att jag skulle träffa läkaren för att få lite kortisonsprutor i båda axlarna. Vänjer mej INTE!!! Jag kan rätt så mycket vackra ord när sprutorna sätts, inte bara AJ!

Men behövde iallafall inte stanna över natt, så när stormen dragit vidare så kunde jag ta ett tåg hem igen. Ska tillbaka för nästa omgång i slutet av januari, och hoppas sen på att behandlingen flyttas hem till Västervik så jag slipper resorna, det skulle kännas lite enklare!

Väl hemma igen, med enorm trötthet och värkande kropp, mest armarna då, så ner i soffan med två godingar på magen, kloka katter som fattar när man inte känner sig helt OK!!!