Nu får jag nog snart sluta att oroa mej för en det ena, en det andra! Men det kanske är något som inte bara går över av sig självt?

Det kan tänkas att det har lite med mitt kontrollbehov att göra.   Jag oroar mej för hur det går för Ida i Norge, men hon klarar nog det alldeles galant utan sin tjatiga mamma! Oroar mej för hur det går för Karin i Halmstad, men egentligen vet jag att det går jättebra, utan hennes tjatiga mamma!  Och så lilla Emma, hon slipper tyvärr inte undan från sin tjatiga mamma, men hon säger iallafall ifrån. SLUTA tjata mamma, jag fixar det här! 

Det som oroar mej mer är givetvis min egen hälsa, och hur det ska bli i framtiden, eller om en stund, eller i morgon. Det gnager ett stor hål i hjärnan att tänka på det. Men det är väl oundvikligt, jag lever ju med det här varje dag, varje vaken minut. Men jag måste lära mej att inte tänka på det, undrar bara hur man ska komma dit, när jag hela tiden på ett eller annat sätt blir påmind om att den här ovännen finns i kroppen och kommer finnas där för evigt!1??? Ja ja!

Googlade runt lite kring ämnet oro, och fann några kloka ord av Dalai Lama: ( han har en hel hög med kloka ord)

”Om det finns en lösning på ett problem, är det onödigt att oroa sig. 
Om det inte finns nån lösning på problemet, är det meningslöst att oroa sig." 

Hmmm, han kan ha kommit på något där den gode Dalai!! Jag ska sova lite på saken...... zzzz zzzzz zzzzz zz