Det bästa sättet att bli kvitt en fiende är att göra honom till sin vän (Abraham Lincoln).

Men jag blir inte vän med min fiende, min följeslagare, den som tydligen har bestämt sig för att stanna och inte lämna mej ifred. Jag är så trött på att vara trött, trött på att det aldrig får vara helt bra, just nu djävligt trött på den faan som bråkar med mej om nätterna när jag sover. Det måste vara en elak djävel som kör omkring med en ångvält och förmodligen har han en och annan påk med sig oxå. Så känns det just nu. Varför? Varför svänger det så fort? Jag hinner inte med riktigt själv i svängarna. 

Bara för ett par dagar sen sa jag att NU, nu känns det som om det börjar bli bättre i kroppen. Kanske medicinerna äntligen börjar göra ngn nytta. Men icke! Jag ska aldrig, aldrig, mer säga något sådant, inte högt iallafall. 

Ska försöka härda ut några dagar till, men jag känner helt klar att det är dax för en omgång sprutor i en hel del leder. Men jag tycker ju att det är så kul och inte att det gör ett dugg ont så varför inte?

Fy för i satan vad jag känner mej gnällig men så får det vara, i morgon är det säkert bättre och jag kan kosta på mej att le mot dom jag möter. För det är ju sån man är... Man får ju försöka se något positiv så det skulle väl vara att det gör så ont att äta pga alla sår o blåsor i munnen, så då äter jag mindre så då kanske jag kommer i vårkläderna och så blir jag sååå lycklig. Inte ironisk ett dugg....

Men nu vet jag ngt positivt med sjukdom på riktigt. Har lärt känna flera härliga människor i samma situation och även träffat en underbar tjej som kommer att göra en hemsida om sjukdomen och framförallt människorna bakom. Så inget ont som inte har ngt gott med sig, även om jag skulle bli den lyckligaste tjejen i världen om det bara var bra i morgon när jag vaknar!!!

Kommer iallafall iväg ut o kolla naturen  

Påväg mot Norrköping med Lotta för att träffa härliga Therese  

Gränsökanal i ny tappning